Det är smutsens fel!

Demokrati är det minst dåliga systemet sa någon, vem orkar kolla upp vem? Hur som helst kom jag att tänka på detta när ännu en av Hans Bergströms eleganta texter forsade in i mig, genom mina ögon och svämmade över min själs blåsvarta stränder. Jag är uppfylld, omtumlad och omskakad, fingrarna har svårt att träffa rätt tangenter när jag nu med vördnad, dyrkan – återger en av textens starkaste passager:

fördomar och diskriminering alstras av kaotiska miljöer, medan mer trygga och ordnade miljöer inbjuder till mänskliga möten.

Det som diskuteras är skolan, det som citeras är forskning och patienten på Hans Bergströms retoriska operationsbord är Pedagogiken.                                                                Allt för länge har skolans värld styrts av så kallade forskare i pedagogik från diverse universitet och högskolor. Vad vet egentligen de om någonting? De sitter som Hans Bergström påpekar med sin Rousseau och har ingen som helst koll på den forskning på hjärnor och liknande som bedrivs i exempelvis Chicago.

Men det som får mig att upphetsat söka efter superlativ är inte Bergströms sakliga och insiktsfulla kritik av de svenska pedagogiska institutionerna utan implikationerna av den forskning han refererar till och – faktiskt – vidareutvecklar.

Bakgrunden till citatet ovan, att fördomar och diskriminering altstras av kaotiska miljöer, är en studie som visar att vita människor hellre sitter bredvid en svart man om det är rent och snyggt runt denne. Bergström drar den självklara slutsatsen att rasism skapas av smuts. Smuts kan vara skräp men kan också komma i skepnaden av en keps i en lektionssal, graffiti på en vägg eller ett buffligt sätt. Kort sagt, normbrytande beteende.

Det häpnadsväckande med Bergströms text är hur skräpet i sig verkar skapa främlingsfientlighet; det alstras. Det är på vissa sätt självklart rent historiskt. Förr i tiden var det ofta mer smutsigt varför också rasismen, inte minst i den amerikaska södern, känd för sin skräpighet – frodades. I kolonierna var det också ofta smutsigt, kanske inte hos de vita som bodde i sina villor, men så uppskattade de säkert också de personer som städade deras hus: det var först i en skräpig miljö, utanför det välstädade hemmet som de blev rasister.

Nazityskland kan vid en ytlig analys framstå som en anomali, vi vet ju alla att fascistiska regimer framgångsrikt brukar arbeta med att just hålla rent. Men tänker man efter är det mycket möjligt att tyskarnas ordningssinne brast där det var som viktigast: koncentrationslägren. Många tyskar var förmodligen inte rasister hemma, där var det rent. Men på grund av koncentrationslägrens fruktansvärda misär och omänskliga förhållanden förvandlades den toleranta nazisten – vid åsynen av all denna smuts – till en. Nazist. Kort sagt: Hans Bergström har med hjälp av modern forskning kommit fram till att tolerans mot främligar skapas genom renhet.

Du kanske reagerar mot ordet renhet i dessa sammanhang, har inte det ordet blivit befläckat av rasistiska och fascistiska vansinnesprojekt? Nja. Återigen måste vi ta modern forskning i beaktande: Ett hårt reglerat samhälle, med tydlig disciplin och goda auktoritära ledare, från skolan och uppåt kommer att skapa en strukturell tydlighet som i sig kommer att vara en garant mot felaktiga åsikter och beteenden. Lösningen på de problem som vårt land i dag plågas av står att finna i ett hårt normerat samhälle där vi aldrig behöver tvivla på vart skåpet ska stå.

Det finns tyvärr en föreställning i vissa kretsar om att ifrågasättande av normer skulle vara något positivt, att det skulle vara en del av fostrandet av demokratiska medborgare: att utmana, att tänka kritiskt. Hans Bergström visar och bevisar motsatsen. Ett demokratiskt samhälle och goda mänskliga möten kräver ordning, renhet och inte minst – lydnad. Kepsen av unge man!

Idag tackar vi Hans Bergström för hans mod och utropar samfällt, med solens strålar i vår rygg, med framtidens härlighet inom räckhåll:

Det är smutsens fel!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Är det barnens fel?

Allt fler barn lever i fattigdom i Sverige. Detta enligt en studie som Rädda Barnen publicerar idag. Tapio Salonen, professor i socialt arbete (om det nu verkligen är ett arbete) har genomfört studien och hävdar att orsaken till den ökande barnfattigdomen står att finna i de ökande klyftorna och att de:

”föräldrar som inte har en stadig förankring på arbetsmarknaden inte har fått ta del av några jobbskatteavdrag. För många som är arbetslösa, sjuka eller föremål för rehabiltering eller i arbetsmarknadsåtgärder har villkoren i olika försörjningssystem snarare försämrats”

Har ni läst ovanstående ordentligt? Läs det en gång till. Det som står beskrivet ovan är inte orsakerna till barnfattigdom. Professor Salonen har blandat ihop något vackert med något dåligt. Det som beskrivs ovan; sänkta ersättningsnivåer i trygghetssystemen och jobbskatteavdrag. Det är ju ARBETSLINJEN. Hur kan en Professor hävda att arbetslinjen orsakar barnfattigdom?

Att barnfattigdomen skulle vara kopplad till alliansens politik faller på sin egen orimlighet. Men vems fel är det då? Den Moderata Socialkommitténs ypperliga Välfärdsblogg ger oss ledtrådar men ställer också frågor:

Den negativa utvecklingen sammanfaller med den kraftiga nedgången i Sveriges och världens ekonomi, finanskrisen 2008. Man undrar ju bara hur det hade blivit om vi inte haft en så stabil ekonomi och ansvarstagande regering…

Vi på Vems fel är det idag? vill inte ens tänka på hur det hade gått för barnen om den bidragskramande trojkan suttit vid rodret. Istället gläds vi åt den totala avsaknaden av missmod och bristande självförtroende i vårt främsta borgerliga parti. Att barnfattigdomen ökar är inget misslyckande – tvärt om – barnfattigdomen har egentligen inte ökat. Den har minskat om man jämför med hur mycket den skulle ökat om de rödgröna hade regerat.

Utifrån den problemformuleringen skulle man kunnat säga att frågan är avgjord; den borgerliga alliansen har inget ansvar för den ökande barnfattigdomen eftersom de faktiskt, genom sin ansvarstagande politik, har sett till att de allt fler fattiga barnen, är färre.

Men. Eftersom alliansens linje präglas av ohejdbar medmänsklighet och ansvarstagande tillåter sig Den Moderata Socialkommittén att se framåt och med en empati som gränsar till självutplåning ställer de frågan: vad kan vi göra?

Svaret är rappt och självklart: fler jobb. Och hur skapar vi då fler jobb? – Arbetslinjen. Argumentationen borde vara mer än tillräcklig för att ge Professor Tapio Salonen sparken från sin professur. För att bli av med barnfattigdomen måste arbetslinjen implementeras, till fullo. Det Salonen tror är orsakerna till barnfattigdom (ökade klyftor och försämrade trygghetssystem) är i själva verket behandlingen MOT barnfattigdom. Det är också därför Barnfattigdomen minskar när den ökar och ökar när den minskar.

Salonens sätt att tänka innebär att ju mer barnfattigdom vi får, desto mindre barnfattigdom får vi. Resonemanget är vansinnigt och ett reslutat av bristande semantisk precision. För en tillfredställande logik behöver den förnuftige endast byta ut en av de två ”barnfattigdom” ovan mot ett ”arbetslinjen”.

Problemet är nu borta och till våra stora glädje kan vi för första gången i bloggens historia ropa ut: Det är ingens fel!

För mer läsning: SVD DN, Hanne

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Det är de dåliga elevernas fel

Johannes Åmans syn på människan är osentimental. Insikten om att betyg inverkar negativt på elevers inlärning hindrar honom inte från att i DN rakryggat stå upp för detta vår borgerliga ideologis pedagogiska flaggskepp. Betygens vara kan, enligt Åman, jämföras med fängelser: de kanske inte leder till något gott men de lär människor att ”vad du gör får konsekvenser”.

Vi på Vems fel är det idag? jublar över att högerns intellektuella äntligen vågar stå upp för den förnuftstyrda och instrumentella skolan, kunskapen får aldrig överskugga differentieringsprocessen. Betyg behövs av samma anledning som fängelser. De är, som Åman så elegant påpekar, en konsekvens av en värld som inte är perfekt. Drömmande idealister och flummiga utopister kanske hävdar att vi istället för att bygga fängelser borde förändra samhället, att vi istället för att införa tidigare betyg borde förändra skolan. Fel.

Politiken har inte möjlighet att förändra varken skolan eller samhället eftersom båda  existerar endast som ett svar på de incitament som den fria marknaden korresponderar. Politikens enda uppgift är att genom bestraffningar göra exempel av de som inte tillfredställer den marknad vi har som uppgift att tjäna.

Låter det tråkigt? Vill du ha en värld utan fängelser, utan betyg? Det kunde du kanske få, men nu behövs de.

Vems fel det är: Brottslingarnas och de dåliga elevernas.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är Public service fel!

Det är mycket gnäll från vänstermediaeliten för tillfället och det kan man kanske förstå. Regeringen har äntligen börjat lossa på de ideologiska tumskruvar som perforerat våra sinnen med de ickekommeriella mediehusens propaganda och beslutat att alla nya programmidéer och tjänster från SVT och SR ska godkännas av regeringen samt gå på remiss till marknadskrafterna.

Public service bolagens stora problem är att de inte är vinstdrivande. Det är allmänt känt att verksamheter som inte är vinstdrivande är sämre än sina marknadsanpassade motsvarigheter. Det är därför besynnerligt att de stora mediehusen känner sig hotade av journalistik vars drivkrafter (ickekommersiella) i sig garanterar uselhet. Men det finns ändå flera tydliga och goda skäl till regeringens beslut:

1) Slå vakt om journalistiken!

Eftersom journalistiskens mening är att sälja annonser är det idiotiskt om en proggrammide eller tjänst som skulle kunna sälja annonser finns i ett mediehus som inte säljer annonser. Det gör journalistiken meningslös.

2) Det demokratiska uppdraget

Eftersom Public service i sig är en rest från den kommunistdiktatur som existerade i Sverige förut är det rimligt att alla frihetsälskande instanser gör allt de kan för att avskaffa denna institution. Ett bra sätt att påbörja detta är att transferera alla bra idéer till oberoende marknadsvänliga aktörer vilka till skillnad från den offentliga mediesektorn faktiskt sätter värde på god journalistik.

3) Public service är en lögn

Service existerar otvivelaktigt men ordet Public service bär på en uppenbar lögn. Något så abstrakt som ett folk existerar endast i krigssituationer, annars aldrig. Människor är individer och marknadsandelar och ska behandlas just så.

4) Sanningen!

Den underliggande ideologiska sanningen bakom regeringens beslut ligger i insikten om behovet av en neutral och objektiv journalistik. Detta sunda förnuft är ingen enskild människa (bortsett från Carl Bildt men han gör andra saker) förmögen utan uppstår först då människan upphör att vara en människa och blir någonting mer – en del av en marknad.

Den människa som försöker finna mening och sanning bortom kapitalismens tempel kommer finna sig övergiven och ensam, utlämnad åt sin otillräckliga mänsklighet. Hon kan stå där och ropa men de öron som lyssnar och de ögon som ser har sin uppmärksamhet fäst vid en sanning bortom tankar och ord. Den neutralt spegelblanka sanningen i siffror på en skärm. Den mänskliga existensen är i sig korrupt och låter vi den härja fritt riskerar den att ödelägga en skimrande värld vars lagbundenhet stavas kommers. Marknadsekonomin är en synergisk process där det mänskliga sinnet kan få ro och inse att det hon vill ha – är det som hon får. Och visst vill vi få det vi vill ha?

Lyckan står runt hörnet men först måste de okapitalistiska rösternas falska tungor befrias från ord.

Det är Public service fel.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

2011

Möjligtvis var det Ulf Nilssons skarpsynta hänvisning till trettiotalet som åter fick oss att vakna, stiga upp och inse.

Vi vet att vi inte var ensamma.

Med det sagt: ursäkta månaderna av estetisk dekadens, intellektuell understimulans och, inte minst, av politisk amputation.

Den första januari kommer Vems fel är det idag? att vara tillbaka och låta romantikens natur möta samtidens knapptryckande bokstavskombinationer; politikens raison d’être granska den svallande vänstertsunamins alla konsekvenser.

Så håll ut. Det gör vi.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fy på dig Sosse! – Nobelpriset i litteratur tilldelas Erik Ullenhag

Det var fredagskväll och den höstblöta asfalten speglade gatlyktornas sken när vi steg in på ett uteställe beläget längst med knivsöders hav.

Det tog en halv öl innan vänsterpoeten steg upp på scenen. Klichéartat klädd i basker tog han tag i mikrofonen, tittade med sin svettigt alkoholiserade uppsyn på oss oförstående människor i publiken och började: ”jag är INTE-llektuell, INTE-rkulturell, INTE-gration.”

Och medan vänsterpoeten spottade ur sig sina lågstadieläxor och vänsterfolket uppskattningsnickade sönder sina tusenkronors frisyrer, stod Erik Ullenhag i ett hörn och filade på sin kommande integrationspolitik.

Tre år senare publicerades den på DN debatt.

Som vanligt när det handlar om den bildade högerns politik har vi att göra med en Balzaciansk prosa som i varje läge skildrar den mänskliga kampen mot systemet.

Bör vi ge Erik Ullenhag Nobelpriset i litteratur? Ja.

Motiveringen lyder:

”Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas Erik Ullenhag. Denna iakttagare av 2000-talets upplösta samhälle, har i verk som ‘nyanlända behöver mer än en klapp på huvudet’ visat på konflikten mellan integration och politik, samhälle och nyanländ. Med vad Heidegger kallar för ‘Destruktion’ och ‘Abbau’ avtäcker Ullenhag de strukturella förutsättningar bakom ord som ‘Omhändertagande’, ‘Utanförskap’ och ‘Passivisering’.

Istället för att luras av vänsterhegemonins diskurser där fattigdom och marginalisering kopplas till den politiska fördelningen av resurser, går Ullenhag bakom de förrädiska orden och finner problemets kärna: bemötandet.

Att komma till ett nytt land bör, som Ullenhag visar, präglas av rätten till etablering, inte av rätten till bidrag. Om det finns sjukvård, skola, äldrevård, sjukförsäkring och andra hinder, blir resultatet ett samhälle som ständigt står stilla, ett nytt Rom anno 476.

Med språklig elegans och en ständig vilja till nytänkande vill vi härmed hylla en man, en människa, en publicist!, vars inflytande för den skandinaviska gemenskapen är oöverskådligt; vars liberala vilja till att lägga makten och ansvaret i krigsflyktingarnas händer fundamentalt.

Kritiska röster höjs som vanligt vid ett tillkännagivande likt detta och vissa menar till och med att han inte utvecklar, utan snarare återger vänsterpoetens manifest om att vara INTE-llektuell och INTE-gration. Men eftersom socialdemokratin alltid och oavsett vad bär det grundläggande ansvaret för alla problem rörande integrationen, och samhället, behöver vi inte oroa oss nämnvärt för belackarnas burop. För vad som än händer kan vi alltid svara i enlighet med den klassiska ramsan:

”Ni hade 1900-talet / vi 2000 / Ni hyresrätter / vi etagehusen / Kom till min famn och låtom oss dansa / Bort med det kollektiva, inget mer tramsa / Jag har en tanke, ett integrationsspel / Oroa er ej / det är alltid Socialdemokraternas fel.”

Publicerat i Alliansen, Dansk Folkeparti, Folkpartiet, Integration | 2 kommentarer

Idag är det elevernas fel

Idag publicerade DN en till synes dyster rapport från skolverket. Niornas betyg blir allt lägre och andelen niondeklassare som inte är behöriga till gymnasiet är högre än på tolv år. Dylik statistik skulle kunna få många reagera ointellektuellt och instiktivt och börja leta fel i regeringens skolpolitik. Om du är en av dessa – hejda dig och låt oss förklara.

Anledningen till att elevernas betyg nu går ner är att regeringens betygsinflationsdämpande politik äntligen har börjat bära frukt, Björklund förklarar, att de senaste årens stigande betyg har vänt kan bero på att färre lärare nu sätter glädjebetyg.

Som de flesta redan vet har Jan Björklund gjort det till sin personliga mission att skapa ordning och reda i den svenska skolan. Vad många ännu inte har insett är hur samspelt ministerns skolpolitik är med den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. Detta utkristalliserar sig när man läser Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund  i DN:

Regeringen har skärpt kontrollen med hjälp av Skolverket och det kommer att skärpas ytterligare(…)Det här kan innebära att betygsinflationen är hejdad.

Är det någon som inte drar en lättnadens suck? Problemet för skolan är ju inte låga kunskaper eller låga betyg. Det stora problemet är inflation. Om för många får för höga betyg förstör det hela den differentieringsprocess som måste vara skolans huvuduppgift. Om alla får höga betyg blir det i slutändan omöjligt att på ett enkelt sätt sålla ut agnarna från vetet. Björklund vet detta, det vet alla som varit i det militära. Faran med inflation känner också alla till som äger kapital; dels blir värdet på pengarna mindre men dessutom tenderar arbetslösheten att minska vilket leder till dyrare arbetskraft, en mardröm för alla entrepenerörer.

Vad regeringen nu så sinnrikt gör är att sätta inflationsbekämpning som huvudmål i alla samhällets delar. På detta sätt garanteras inte bara hög arbetslöshet och billig arbetskraft utan även en lydig och lästmedveten elevskara som varje dag uppmuntras till insikten om att alla fel i slutändan kommer att vara deras.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar