Är det barnens fel?

Allt fler barn lever i fattigdom i Sverige. Detta enligt en studie som Rädda Barnen publicerar idag. Tapio Salonen, professor i socialt arbete (om det nu verkligen är ett arbete) har genomfört studien och hävdar att orsaken till den ökande barnfattigdomen står att finna i de ökande klyftorna och att de:

”föräldrar som inte har en stadig förankring på arbetsmarknaden inte har fått ta del av några jobbskatteavdrag. För många som är arbetslösa, sjuka eller föremål för rehabiltering eller i arbetsmarknadsåtgärder har villkoren i olika försörjningssystem snarare försämrats”

Har ni läst ovanstående ordentligt? Läs det en gång till. Det som står beskrivet ovan är inte orsakerna till barnfattigdom. Professor Salonen har blandat ihop något vackert med något dåligt. Det som beskrivs ovan; sänkta ersättningsnivåer i trygghetssystemen och jobbskatteavdrag. Det är ju ARBETSLINJEN. Hur kan en Professor hävda att arbetslinjen orsakar barnfattigdom?

Att barnfattigdomen skulle vara kopplad till alliansens politik faller på sin egen orimlighet. Men vems fel är det då? Den Moderata Socialkommitténs ypperliga Välfärdsblogg ger oss ledtrådar men ställer också frågor:

Den negativa utvecklingen sammanfaller med den kraftiga nedgången i Sveriges och världens ekonomi, finanskrisen 2008. Man undrar ju bara hur det hade blivit om vi inte haft en så stabil ekonomi och ansvarstagande regering…

Vi på Vems fel är det idag? vill inte ens tänka på hur det hade gått för barnen om den bidragskramande trojkan suttit vid rodret. Istället gläds vi åt den totala avsaknaden av missmod och bristande självförtroende i vårt främsta borgerliga parti. Att barnfattigdomen ökar är inget misslyckande – tvärt om – barnfattigdomen har egentligen inte ökat. Den har minskat om man jämför med hur mycket den skulle ökat om de rödgröna hade regerat.

Utifrån den problemformuleringen skulle man kunnat säga att frågan är avgjord; den borgerliga alliansen har inget ansvar för den ökande barnfattigdomen eftersom de faktiskt, genom sin ansvarstagande politik, har sett till att de allt fler fattiga barnen, är färre.

Men. Eftersom alliansens linje präglas av ohejdbar medmänsklighet och ansvarstagande tillåter sig Den Moderata Socialkommittén att se framåt och med en empati som gränsar till självutplåning ställer de frågan: vad kan vi göra?

Svaret är rappt och självklart: fler jobb. Och hur skapar vi då fler jobb? – Arbetslinjen. Argumentationen borde vara mer än tillräcklig för att ge Professor Tapio Salonen sparken från sin professur. För att bli av med barnfattigdomen måste arbetslinjen implementeras, till fullo. Det Salonen tror är orsakerna till barnfattigdom (ökade klyftor och försämrade trygghetssystem) är i själva verket behandlingen MOT barnfattigdom. Det är också därför Barnfattigdomen minskar när den ökar och ökar när den minskar.

Salonens sätt att tänka innebär att ju mer barnfattigdom vi får, desto mindre barnfattigdom får vi. Resonemanget är vansinnigt och ett reslutat av bristande semantisk precision. För en tillfredställande logik behöver den förnuftige endast byta ut en av de två ”barnfattigdom” ovan mot ett ”arbetslinjen”.

Problemet är nu borta och till våra stora glädje kan vi för första gången i bloggens historia ropa ut: Det är ingens fel!

För mer läsning: SVD DN, Hanne

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Är det barnens fel?

  1. Moa skriver:

    Vad hände med den här bloggen? Den är bra, sluta inte skylla på folk!

  2. Håller med föregående talare. Jag måste få veta vems fel det är idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s